DÄR RIKSRÅD OCH BISKOPAR TRÄFFADES

Gällstaö från forntid till 1920-tal , av Bertil Asker

 

Gällsta ö ligger i den del av Mälardalen, där under århundradenas lopp händelser utspelats, som har haft stor betydelse för det svenska samhällets utveckling.

Skyddet av infarterna till Sveaväldets rika jordbruks- och bergslagsbygder har varit livsviktigt och därför byggde våra förfäder upp ett starkt försvarssystem längs östra Mälarens stränder, varom bl a fornborgarna vid Skärholmen, på Estbröte, vid Eriksten, på Helgö och Björkö vittnar.

Mälaröarnas befolkning har många gånger i heden tid fått mottaga besök av härjande fientliga flottor som kommit inseglande österifrån.

Krigiskt på Estbröte

En sådan krigisk händelse omtalas i Erikskrönikan och den har nära lokal anknytning till Gällsta ö. Den var kanske också indirekt orsak till att det sattes lås för Norrström och Stockholm befästes.  I nämnda krönika berättas om en Jon jarl från Asknäs vid Ekerö kyrka.

I nio år hade denne jarl legat ute i härnad i österled under oavbruten kamp mot ryssar och ingermanlänningar, "Gud till ära och den kristna tron till försvar." Han hade återvänt till sin gård vid Asknäs men redan första natten efter sin hemkomst blev han överfallen och dräpt av fiender, som förföljt honom.  Hans hustru lyckades rädda sig genom att fly till Hundhammar (nuv.  Norsborg i Botkyrka), där hon samlade en starkt beväpnad skara, som angrep de främmande inkräktarna, vilka hade slagit läger på ett berg som i Erikskrönikan kallas Eesta skär och är nuvarande Estbröte.

Främlingarna nedgjordes där till sista man av svenskarna, varefter den modiga kvinnan lät draga samman fiendens skepp på stranden, där de brändes upp.  Detta uppges ha inträffat år 1206.

Att faran för främmande invasionsföretag i Mälaren under långa tider var överhängande vittnar också de fasta vårdkasar om, som fanns mellan Agnefit (Stockholm) och Björkö.  Fyra sådana anordningar känner man till, nämligen på Brunkeberg, på Kungshatt, vid Vårbyborg och vid Bockholms sund.  Med dem gavs röksignaler, då en fiende sjövägen nalkades och inom en timme visste folket vid handelsplatsen Birka på Björkö att fara hotade och kunde vidtaga skyddsåtgärder.

Fornhistoriska samhällen

Birka har gått till hävderna som berömd handelsplats genom biografin över den helige Ansgar, den förste kände kristne missionären i Sverige.  Ansgar besökte det fornnordiska samhället två gånger under 800-talet e.Kr. För honom var det en farofylld och mödosam färd men för oss är sjövägen till Björkö varken strapatsrik eller lång.

Man har daterat Birkas uppkomst till någon gång omkring år 800 e.Kr. och den torde ha ägt bestånd till in emot år 1000 då det blomstrande ösamhället oförklarligt försvann ur historien.

På 1940-talet gjorde en tomtägare på Helgö ett guldfynd, då han höll på att iordningsställa sin tomt.  Detta fynd blev anledningen till omfattande arkeologiska undersökningar på Helgö, varvid bilden av ett betydande forncentrum flera århundraden före Birka framtonat.  Man har funnit en bebyggelse av överraskande omfattning och man har grävt fram rester av metallverkstäder för tillverkning av smycken, husgeråd och redskap.  Samhället torde ha haft sin blomstringstid under 500-talet e.Kr., men fynd ger anvisningar om att det fanns en bebyggelse som påbörjades redan under 200talet e.Kr. Fynd berättar också om direkta kontakter med utländska marknader.  Romerska guldmynt, glasprodukter tillverkade på kontinenten, en irisk biskopskräkla och en indisk Buddhabild från 500-talet eller 600talet e.Kr. ingår i det mycket rika fyndmaterialet.  Man kan alltså på goda grunder hävda att vi bor i en märklig socken.

Fruktbarhetsgudomen Nerthus

Det finns en norsk fornforskare, som intresserat sig för Sveriges äldsta historia och han påstår, att Helgö och Ekerö kan vara svealandskapens äldsta centrum före Uppsala.  Ett viktigt argument i detta antagande är Närlunda, som enligt nämnda forskare kan ha varit den äldsta Nerthushelgedomen i Sverige.  Ekerö skulle då ha varit en helig ö liksom Helgö.  Från dessa öar skulle Nerthuskulten ha spritt sig över landet.

Nerthus var en fruktbarhetsgudinna och man trodde helhjärtat på hennes vilja och makt att hjälpa människorna.  Hon synes ha varit en vänlig gudom, som vid sin högtid på våren bannlyste alla vapen.  Gudsfred och ro skulle råda, då Nerthus gjorde sitt intåg i en vagn dragen av kor.  Nerthuskulten är den äldsta kult som man känner till i vårt land.

Halva riket överlämnas

Bläddrar vi vidare i Ekerös äldsta urkunder och kommer fram till 1270talet får vi genom Olaus Petri veta, att nämnda år överlät kung Valdemar på Asknäs den hälft han hade i riket till sin broder Magnus Ladulås. Det var en betydelsefull händelse.

Många belägg finns också på att Folkungsättens stormän hade starka anknytningar till mälaröarna.  Kanske planerades några av ättens många ogärningar, då folkungar vistades på sina gårdar i de här trakterna.

Herredagar

I samband med Engelbrekts folkuppror mot kung Erik av Pommerns fogdevälde höll de svenska rådsherrarna, vilka tagit makten i landet, många sammanträden.  Ett par av dessa möten, som avhölls under hösten 1435 är särskilt intressanta för oss Gällsta ö-bor ty de avhölls i Jungfruhamn.

Man har haft svårt ätt lokalisera Jungfruhamn.  Men flera forskare har numera enats om att trakten intill Jungfrusund torde ha varit samlingsplatsen för riksrådets möten, såväl 1435 som många gånger senare under 1400- och 1500-talen.

Vi skall då ha klart för oss, att Gällsta ö på den tiden bestod av två vattenomflutna halvor, den norra kallar vi idag Parksidan och den södra Solsidan.  Den skyddade vik som fanns mellan dessa öar, där nu gården och sankmarker utbreder sig och endast en begränsad vattenyta återstår närmast sandtaget, låg centralt för de tre mäktiga mälarbiskoparna och för Gripsholms makthavare.

En annan omständighet, som talar för att detta varit Jungfruhamn, är att på Sten Sture d.ä.:s tid byn Gällsta med tillhörande Gällsta ö och Jungfrusund ägdes av Gustaf Karlsson Gumshuvud, Sten Sture d.ä.:s styvfar.  Sten Sture uppehöll sig för övrigt ofta i Jungfruhamn, då rådsmötena var förlagda dit.

Det är därför sannolikt, att den nuvarande slätten som i dag genomkorsas av Herredagsvägen, för 500 år sedan var samlingsplatsen för stormännens herredagsmöten, där betydelsefulla beslut fattades om rikets angelägenheter.  Namnet Herredagsvägen påminner oss om dessa riksmöten.

På en karta över Gällsta ö från 1600-talets slut finns sundet från Fiskarfjärden mellan Solsidan och Parksidan alltjämt kvar.  Innanför detta sund utbredde sig en vik med en bred mynning norrut och med Jungfrusundet i söder.

Gällstagårdarna som låg i Ekebyhovsområdet var enligt en gammal jordebok tre.  De blev kronohemman 1473 och man vet, att de ofta har varit mötesplats för riksrådet.  Minst tolv herredagar har ägt rum där mellan åren 1476 - 1511.

Sten Sture d.ä. ägde vid 1400-talets mitt dessa gårdar men bytte bort "hoffgården i Geltista och 3 gårdar j öffra Geltista" d v s Gällsta med Gällsta ö, Estbröte och Jungfruholmarna samt några andra av sina arvegods mot Gripsholm.

Ekebyhov

Efter många ägoskiften bildade slutligen riksrådet Claes Horn i slutet på 1620-talet av Hofgården och Ekeby säteriet Ekebyhov.  Han uppförde ett stenhus, som dock inte var fullbordat, då Horn avled 1632. Änkan Ebba Leijonhufvud slutförde dock bygget och efter hennes död 1654 övertog hennes måg, Axel Oxenstiernas son Johan, gården.  Det var troligen han som lät bygga det fantastiska huskomplex som avbildats i Dahlbergs Suecia Antiqua.  Man har länge tvivlat på att dessa anläggningar existerat men nu är man säker på att så varit fallet.

År 1661 köptes Ekebyhov av Skoklosters ägare Carl Gustaf Wrangel, gom 1674 började uppföra den nuvarande huvudbyggnaden.  När han dog två år senare var huset endast delvis inrett.  Efter Wrangels dotters död 1699 var gårdsanläggningen mycket förfallen.

Friherre Erik Lovisin köpte gården 1701 och han inredde och nyttjade den nya huvudbyggnaden.  I den släkten gick Ekebyhov sedan i arv till 1749, då kanslirådet Albrecht Ihre övertog säteriet.  Släkten Ihre är alltjämt ägare till Ekebyhov.

Gustav Vasas far kyrkplundrare

Våra makthavare i äldre tider var självsvåldiga, och det var inte ovanligt att de plundrade kyrkorna på nattvardskärlen.  En av de äldsta kyrkoplundringarna på mälaröarna utfördes av Erik Johansson Vasa, Gustav Vasas far.  Erik Johansson, som var herre till Rydboholm, sände nämligen år 1515 sina svenner till Ekerö kyrka, där de mitt för näsan på klockaren plundrade kyrkan.  Vi vet inte, vad de tog men det anges att "en del från kyrkan uttogs med våld".  Att denna del måste ha varit av betydelse kan man gissa sig till, då församlingen en längre tid inte kunde hålla gudstjänst.  När detta utspelades var Erik Johansson Vasa både riksråd och riddare sedan 20 år tillbaka.

Sockenmännen klagade hos biskopen i Strängnäs dit "Aekrö" församling då hörde.  Denne skrev ett brev till Sten Sture d.y. och anmälde Erik Johanssons övergrepp i Ekerö kyrka.  Egentligen, skrev han, skulle han' bannlysa herr Eriks svenner men han förutsåg, att herr Erik själv skulle straffa dem och återlämna det stulna.  Men därav blev intet.  Strängnäsbiskopen skrev ett nytt brev och föreslog förlikning med herr Erik om han återlämnade det stulna.  Tyvärr vet vi inte, hur det till slut avlöpte, då ytterligare källmaterial saknas.

Herr Erik blev emellertid ett av de 82 offer, som avrättades vid Stockholms blodbad.

Flera herresäten

I Ekerö socken fanns ännu på 1620-talet inte en enda fri bonde och orsaken till detta skulle ha varit, att de höga herrarna ägde all mark som de brukade genom daglönare, torpare och arrendatorer.

Förutom Ekebyhov fanns det ytterligare tre herresäten på Ekerö, nämligen Stafsund, Skytteholm och Kaggeholm.

Det var kungl. rådet greve Erik Lindschöld, s om på 1670-talet bildade gården Stafsund.  Huvudbyggnaden är uppförd efter ritningar av Nic.  Tessin d.ä., medan trädgården planerats av Nic.  Tessin d.y. Gårdsanläggningen är avbildad i Suecia Antiqua.

Efter Lindschölds död ärvdes godset av dottern, gift med landshövdingen, friherre I Funck (död 1785).  Genom arv och försäljningar bytte gården därefter ägare många gånger tills den år 1865 kom i ätten Klinckowströms ägo.

Skytteholm och Kaggeholm är båda mycket gamla gårdar.  Vad gäller först Skytteholm är ägarna kända först från 1600-talet, då flera medlemmar av ätten Skytte, bl a riksrådet friherre Johan Skytte, Gustav II Adolfs lärare, ägde godset.  Efter Skytteätten har egendomen också fått sitt namn.  Tidigare kallades gården Alhammar.

Den siste medlemmen av ätten Skytte, som ägde Skytteholm avled år 1667.  Godset övergick till ätten Gyllenstierna och indrogs troligen till kronan vid reduktionen på 1680-talet.  Därefter har godset ägts av ätterna Franc och Adlerhielm fram till år 1825. Ägarna därefter har varit otaliga.  Numera driver Konsum pensionatsrörelse i de gamla byggnaderna.

Medeltidsgodset Kaggeholm hette ursprungligen Vettersjö och tillhörde då bl a drotsen Bo Jonsson Grip (död 1386).  Efter hans frånfälle är godsets historia i stort sett okänd till i slutet på 1500-talet, då ätten Bååt var ägare till detsamma.

Godskomplexet såldes på 1620-talet till riksrådet friherre Johan Skytte och därefter till riksmarsken greve Lars Kagg (död 1661) efter vilken det erhöll sitt nuvarande namn, Kaggeholm.

Oftare än de flesta stora gods har Kaggeholm sedan bytt ägare.  Några av dessa har varit medlemmar av ätterna Posse, von Rosen och Cronstedt.  Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes i början på 1700-talet men har senare restaurerats.  En av de senaste ägarna var bankdirektören Martin Aronowitsch och nu är det Pingströrelsen, som disponerar gårdsanläggningen.

Gällsta ö

På den tidigare nämnda kartan över Gällsta ö kallades nuvarande Parksidan för Giälsta ö och där redovisades en bosättning i ett torp på öns norra del sannolikt på den plats, där torpet "Ettan" ligger i dag.  Solsidedelen kallades endast för "Giälstas andra deel".  På denna del fanns ingen bebyggelse, varför torpet "Tvåan" tillkommit senare.  Men kartan anger, att det fanns en krog vid Rödsten.

Gällsta ö gård byggdes är 1901 som ståndsmässig bostad åt inspektoren p& Ekebyhov, då han gifte sig med guvernanten på godset.  En enkel stockbro över Jungfrusundet sammanband vägen från gården med Ekerölandet.

Kolmilor i Finland

Det påstås, att då sammanbindningsbanan i Stockholm anlades på 1860-talet uppfylldes centralbangården med grus som hämtades med pråmar från sandtaget vid Jungfrusund.

Sten Johansson, Bokvägen 2, som är en minnesgod person, har berättat, att det i början på 1900-talet bedrevs flera olika rörelsegrenar vid Jungfrusund på området mellan landsvägen och vattnet.  Längst norrut låg ett hyvleri och ett sågverk och sammanbyggt med dessa fanns en kvarn.  Nästa hus i den långa raden av skjul mot söder var maskinhuset uppfört av tegel och innehållande två ångpannor.  Därefter följde tre virkesförråd samt ytterligare ett par skjul, som disponerades för varvsrörelsen.  Det byggdes nämligen också båtar vid Jungfrusund, bl a pråmar.  I övrigt var området fyllt med mängder av brädstaplar samt av bostadshus för chefer och övriga anställda.

Det timmer som erfordrades för sågverksrörelsen anskaffades från annat håll och enligt ett fotografi från 1905, som Sten Johansson har i sin ägo, lagrades detta i viken mellan Jungfruholmarna.  En ångbåtsbrygga fanns också.

En bro på höga ben, som fanns kvar i början på 1930-talet, sammankopplade Jungfrusund med Gällsta ö och på den bron forslades s k bakar från sågen till "Finland" med rälsgående trallor.  Där användes detta spillvirke i de fyra ä fem kolmilor, som var anlagda på den s k kolbotten vid "Finland".  Det träkol, som utvanns i milorna avhämtades med pråmar och vidarebefordrades till järnbruken.

De här nämnda verksamhetsgrenarna vid Jungfrusund upphörde 1925.  Vid den tidpunkten började också exploateringen av Gällsta ö.