…OCH ÄNNU SUSAR SKOGARNA!

Gällstaö Tomtägareförening 1928-1968 , av Bertil Asker

De första tomtspekulanterna på Gällsta ö kom med motorbåtar och landsteg på öns östra och sydöstra stränder.  Att det därvid slumpade sig så att det var i vikingaland som de valde sina sommarboplatser, berodde på att strandområdena på ömse sidor om öns sydöstligaste udde hette kvarteret Vikingen.

De första, som bröt mark på denna del av ön, hette Oskar Friberg, Thure Carlsson, Harald Hansen, Högfeldt, Gerda Larsson och Ernst Wåhlander och de registrerades som ägare till tomterna n:ris 4,5,8,9,10 och 11 i ovannämnda kvarter och i den ordning som de namngivits.  När inträffade nu detta?  Jo, mellan åren 1921 och 1925.

Det fanns också andra nybyggare, som slog sig ned på öns östra del under 1920-talets första hälft.  Men de föredrog att röja plats för sin stuga längre in på ön och till dem hörde Nils Åhlén, Frithiof Jönsson och lanthandlarfamiljen Johansson.

Även på öns västra sida hade bebyggelsen kommit i gång under det begynnande 1920-talet.  Här var det de tre familjerna Holmqvist, Johansson och Westerberg som lockats till bosättning.  Gemensamt för dem var att familjeförsörjarna hade sin utkomst vid Jungfrusundsföretagen.  De representerade snickarens, maskinistens och mjölnarens hedervärda yrken.

Det är inte meningen, att ytterligare dokumentera bebyggelsens utveckling utan det får räcka med dessa provbitar.  Om någon av pionjärerna inte nämnts är det oavsiktligt och beror helt på bristande kännedom om deras tidiga odlargärning.

När nybyggarna började sitt mödosamma slit möttes de av ris och bångar efter skogsavverkningen samt mängder av stenar, som tittade fram mellan risruskorna.  Stenarna glodde på entusiasterna retfullt och skadeglatt, ty de kunde förutse de tusen och åter tusen svettpärlor som de skulle bli orsak till.  Ingen anade väl, hur jordfästa de var och tur var nog det.  Ej heller avskräckte mängden av stubbar, vilka vittnade om den storskog som klätt ön, innan yxan sattes till roten.

Men det är inte Gällsta ös bebyggelsehistoria, som skall redovisar utan dess tomtägarförenings första fyrtio mödosamma år.  Det är det ämne, som i fortsättningen kommer att avhandlas.

Förening bildas

När öns nybyggare hunnit fram till år 1928 började man diskutera om man inte borde sammansluta sig i en tomtägarförening.  Ett par av gubbarna gick omkring och hörde sig för om det fanns intresse för en dylik förening.  Och det fanns det.

Den 19 augusti 1928 samlades de intresserade tomtägarna på Sahlsténs nuvarande tomt vid Ringvägen-Solsidevägen och där bildades föreningen.  Då flertalet av de närvarande var starkt engagerade med ordnandet av sina tomter uppstod svårigheter att få ihop en styrelse.  Men det lyckades och föreningens första ordförande blev Harry Bengtsson.  Till sekreterare utsågs Georg Häggblom, kv.  Vikingen 7, och till kassör Hjalmar Hansen, kv. Vikingen 2. Revisorer blev Sven Hildén, kv.  Pilbågen 13 och Valfrid Hall, kv.  Brynjan 1.

I det första mötesprotokollet kan man konstatera, att förslaget till stadgar godkändes.  Sven Hildén var angelägen, att orden "ideell förening" skulle inskrivas i första paragrafen och man diskuterade föreningens namn.  Ernst Wåhlanders förslag: "Gällsta ö tomtägareförening u.p.a" antogs med stor majoritet.

Det första verksamhetsårets berättelse, som avsåg 4 1/2 månader avslöjar, att 55 tomtägare var anslutna och att inkomsterna uppgått till 59 kr. i vilket det ingick en penninggåva på 5 kr. från en entusiastisk medlem. Utgifterna uppgick till kr. 7:05, varför ett saldo på kr 51:95 kunde överföras i ny räkning till 1929.  Inträdesavgiften i föreningen var 1 kr. per medlem och årsavgiften 2 kr.

Att båtkommunikationerna var högaktuella redan vid första årsmötet framgår av en lång önskelista, som föredrogs av sekreteraren.  Det gällde önskemål om en större båt än "Ekholmen" på sommarsöndagarna, vardagsturer under sommaren, så att det blev möjligt att komma ut och in på samma dag samt en mängd synpunkter beträffande turlistorna.  Häggbloms PM som är daterat den 10 april 1929 avslutades på följande kraftfulla sätt: Allt som allt önska vi tätare turer och biljettpriset nedsatt till 1 kr för enkel och kr 1:50 tur och retur samt rabattbiljetter så att enkel resa skulle kosta 75 öre." För denna sammanfattning utsågs han enhälligt till föreningens representant vid underhandlingarna med Trafik AB Mälaren-Hjälmaren om de aktuella frågorna.

År 1929 aktualiserades vägarnas bedrövliga tillstånd och det blev en fråga som man ständigt återkom till i många år.  Man retade sig på att behöva betala en vägavgift på 10 kr till Ekebyhov, när ingenting märkbart inträffade beträffande vägunderhållet.  På sommarmötet det året väcktes förslag att styrelsen skulle rådfråga en advokat i ärendet samtidigt som tomtägarnas rättigheter till allmänningarna borde undersökas.

Fyra nya medlemmar tillkom under år 1929.  Inkomster och utgifter balanserade på 89 kr med en behållning av 2 kr till, 1930.  På årsmötet erhöll styrelsen i uppdrag att undersöka möjligheterna att få igång busstrafik ned till Jungfrusund.  Bussarna hade nämligen sin ändhållplats vid Skärvik varifrån man fick vandra till fots till Gällsta ö. Bekvämare färdmedel var ångbåtarna, som lade till vid vår egen brygga.

Vattenförsörjningen

En angelägenhet som aktualiserades 1929 och som länge blev ett stort problem var vattenförsörjningen på ön.  Det fanns en allmän brunn på östra sidan av Solsidevägen på den tomt som Arvfors nu äger.  Brunnen var ursprungligen torpet "Tvåans" vattentäkt.  Vattnet i brunnen var emellertid dåligt och grumligt och dit gick man endast om andra möjligheter var uttömda.  Bättre vatten fanns hos Grubbs, Solsidevägen 21.  Men där kunde man inte besvära för ofta.  Vid affären fanns också en bra brunn och där passade många på att taga med sig hem en hink vatten, då de handlade korv och öl.  Båtägarna tog nog i allmänhet med sig färskvatten från staden.

På många tomter började man gräva brunnar och ibland blev ett framspringanda källflöde ur en grundvattenåder belöning för mödan.  Men många gånger var vattnet, som sipprade fram mindre lämpligt att dricka.

Brunnsfrågan återupptogs till behandling på sommarmötet 1930, varvid styrelsen framlade två förslag, nämligen dels att en brunn skulle grävas och sprängas på allmänningen i hörnet av Solsidevägen och Bokvägen, dels att den gamla brunnen i Karlssons backe skulle iståndsättas.  Då den brunnen låg på Ekebyhov tillhörig mark hade Ihres löfte att få vidtaga förbättringar inhämtats.  Sistnämnda brunnsförslag godkändes.

Ytterligare ett brunnsalternativ har framförts 1932, då man tyckte, att allmän brunn skulle iordningställas vid Solsidans brygga.  Men förslaget realiserades aldrig på grund av penningbrist i föreningens kassa.  Vattenförsörjningen har senare, som alla vet, ordnats genom privata initiativ och borrade brunnar.

Nybyggarliv

Hur var det under den första pionjärtiden på Ön frågar sig kanske någon läsare?  Utanför den södra stranden låg ett flertal utrangerade pråmar uppankrade och började sjunka ned i bottenslammet.  Vid Jungfrusund höll man på att avveckla verksamheten.  Den s k sågverksbron fanns kvar och tjänade som genväg, då man kom från bussen vid Skärvik.  Det gamla vagnslidret och skjulen vid "Tvåans" torp började lida av vanvård och ålderdomssvaghet.

Gällsta ö gård arrenderades av en duktig lantbrukare, som hette Berg, och denne såg till att sädesfälten stod bugande och att potatisåkrarna bar skördar.  De icke uppodlade områdena vid Parksidan var en idyll med sina jätteekar, sin fridlysta blomsteräng, sina hasseldungar och skrikande fasaner.

På Solsidan pågick byggnadsverksamheten för fullt och där sjöng stålet i korp och spett, då redskapen stötte mot sten.  Spadarna gnisslade, då stycken skars ut ur den tusenåriga gräsraggen, hammarslag och raspet från sågar blandade sig med fågelsången.  Det var ett idogt släkte som bröt mark på Gällsta ö och uppförde sina boningar där på 1920-30-talen.

Den vilda faunan dröjde sig ännu kvar eller kom på korta besök. Älgar fanns det gott om, rådjur förekom liksom rävar, vesslor och grävlingar.  Skogsfågeln brakade upp ur den täta vegetationen och då höstmörkret stod tätt skrek kattugglorna ut sitt gälla "klä-vitt, klä-vitt".  Till och med en lokatt har besökt Jungfrusundsskogen men det var mycket senare.

De tomtägare som måste anlita hjälp kunde få sådan av Bygg-Pelle, Feta Johan, Karlsson i torpet och ibland också av förman Mattsson vid Jungfrusund.  Karlsson i torpet kallades också Bond-Kalle efter sin tid som arrendator på Gällsta ö gård och Feta Johan bar sitt binamn på grund av att han var så extremt mager.

Av de nämnda gubbarna sysslade Karlsson mest med vägarbeten på ön, då han hade en häst. men han har också uppfört några hus.  Feta Johan en hjälpsam och vänlig hedersman, ägnade sig mest åt sprängningsarbeten samt läggning av murar och terrasser.

Emellanåt inspekterades byggnadsverksamheten av ryttmästare Ihre, Ekebyhov. Han kom då åkande i en enaxlad, hästanspänd kärra och med sig hade han sin hustru och ytterligare en dam, medan ett par hundar skuttade omkring ekipaget.  Ofta hade han synpunkter på vad som försiggick på tomterna och vid ett tillfälle krävde han i brev att tomtägarna skulle hålla diken och vägrenar rena utmed tomterna.  Den anmärkningen tyckte tomtägarna var ganska omotiverad, om man betänkte hans egen uraktlåtenhet att sköta vägbanorna.

Vägförbindelsen till Skärvik

År 1931 skrev föreningen till länsstyrelsen om tillfartsvägen till ön och om de lokala vägarna. Även vägstyrelsen uppvaktades med en skrivelse vari anhölls att underhållet av vägen mellan Skärvik och Jungfrusund skulle övertagas av styrelsen.  Man anhöll också hos Mälaröarnas Omnibus AB, att trafik skulle upprättas mellan staden och Jungfrusund.

Irritationen bland tomtägarna över Ekebyhovs sätt att sköta det lokala vägunderhållet hade ytterligare tilltaget.  När Färentuna härads vägstyrelses svar på föreningens skrivelse om vägen mellan Skärvik och Jungfrusund anlände var svaret hållet i en frän ton, vilket föranledde föreningen att i en ny skrivelse hävda sina krav på bättre vägförbindelser till ön.  Vägen kunde nämligen ej trafikeras med bussar.

Under 1932 började Ekerö kommun intressera sig för vägförhållandena till vår ö. Kommunen kallade till sammanträden med vägintressenterna, vilket resulterade i en överenskommelse, att vägen mellan Skärvik och Jungfrusund skulle utläggas till 3,6 m:s bredd.  Jordägarna ställde erforderlig mark till förfogande och arbetskostnaderna beräknades till 5.700 kr.  Kommunen anslog för sin del 2.000 kr och återstoden fördelades mellan de övriga sex vägintressenterna.  Gällsta ö tomtägare skulle erlägga minst 2.000 kr.  Enligt mötesbeslut den 12 februari 1932 skulle detta belopp uttaxeras med 20 kr per tomt.

Verkställigheten av den aktuella vägbreddningen stötte dock på svårigheter då Ihre och Ekerö kommun hade olika åsikter om de ekonomiska frågorna.

Färentuna vägstämma hade under tiden ändrat sig och bestämt, att vägbredden skulle vara minst 5 m. Jordägarna hade lovat att ställa ytterligare mark till förfogande och det började alltså se litet hoppfullare ut i den segdragna diskussionen om den aktuella vägsträckan.

År 1933 blev ett märkesår för de Gällsta ö-boende, ty då kom busstrafiken igång till Jungfrusund.  En turlista hade upprättats med fyra turer på vardagarna och tre på söndagarna men föreningsmedlemmarna hade naturligtvis andra önskemål, då tidtabellen presenterades.
Styrelsen hade stora bekymmer att inkassera den beslutade extra vägavgiften och föreningens vägkostnadsåtagande till kommunen hade inte kunnat fullgöras.

Sällskapslivet tar fart

Den första kullen ungdomar på ön hade funnit rätt på varandra och ett sällskapsliv utvecklade sig på lördagskvällarna vid Solsidans brygga, där dans anordnades.  Och då lockades också de äldre dit.  Man dansade efter grammofonmusik men till midsommar brukade ordföranden Friberg ordna med en dragspelare.

Vattenlekar hörde till ungdomens sommarförströelser.  Det spelades improviserad vattenpolo vid bryggan, surfingåkning praktiserades, man dök från ångbåtsbryggan och ibland demonstrerade Lillan Wåhlander sin överlägsna skicklighet i dykning genom att hoppa från taket på ångbåtarna.

Gubbarna, som färdades med ångbåtarna, samlades med förkärlek i försalongen, där det aldrig saknades samtalsämnen.  En trogen åskådare, när ångbåtarna anlände till ön var Valfrid Hall, som alltid fanns på plats.  För sin nit fick han titeln hamnkapten,.

Midsommardansen

Under de första nybyggnadsåren lövades bryggan av ungdomarna, som hämtade björkarna uppe i skogen.  Vid några tillfällen for de också med motorbåt till Eriksten, där björkarna höggs och lastades i roddbåten som man hade på släp.  Det blev litet extra minnesvärda utfärder för deltagarna.  Midsommardagens morgon hälsade de unga solens uppgång från grusåsen ovanför Jungfrusund.

År 1933 uppdrog styrelsen år Thure Carlsson, kv.  Vikingen 5, att svara för arrangemangen vid midsommarfirandet, vilket det året för första gången kunde förläggas till gårdsplanen och logen vid Gällsta ö gård.  Det blev därefter tradition under några år, att midsommardansen förlades till den platsen.  Men 1937 var det slut på det roliga, ty då fick föreningen inte längre disponera området.  Det blev då att åter förlägga midsommarfestligheterna till Solsidans brygga, där de sedan avhölls under flera år. År 1939 måste de dock inställas helt på grund av regn.

Under 1937 funderade man på att iordningställa fritomten vid Solsidans brygga till festplats dit föreningens eventuella arrangemang kunde förläggas.  Men de planerna skrinlades och det var nog lyckligast med tanke på de kringboendes trivsel.

Dans på midsommaraftonen anordnades under hela 1940-talet vid Solsidans brygga men i början av 1950-talet förlades festligheterna åter till gården.

Många av föreningens medlemmar har under årens lopp varit engagerade i midsommararrangemangen och gemensamt för dem alla har varit en stark ambition att göra det trevligt för unga och gamla.

Idrottsplan och förhöjd årsavgift

En utökning av styrelseledamöternas antal till fem aktualiserades 1934 med motivering, att arbetsbördan ökat i betydande omfattning.

Den sommaren upplät den nye arrendatorn på Gällsta ö gård, Wettergren, den s k sjöängen till idrottsplan och styrelsen ordnade snabbt med målstolpar. Det dröjde dock till den 4 augusti året därpå, innan första fotbollsmatchen mellan öns juniorer och seniorer spelades.  Ytterligare några trevliga matcher har avverkats där men tyvärr har de varit alldeles för få.

Årsavgiften, som från föreningens start varit oförändrade 2 kr., höjdes från och med 1936 till 5 kr.  Medlemsantalet hade det året ökat till 95 personer.

Väg- och trafikproblemen var under de närmast kommande åren huvudfrågorna De lokala vägarna inom ön var alltjämt mycket dåliga, stenar och stubbar började titta upp i vägbanorna och behovet av grusning var stort.

Sjötrafiken hade övertagits av Trafik AB Ena med vilket bolag ständiga diskussioner fördes.  På trafiksidan kan också noteras, att föreningen 1937 tog initiativet till att Östra Mälarens Trafikförbund bildades.  Föreningen har också varit representerad i Trafikantföreningen, som handlagt frågorna gällande busstrafiken.

Väntpaviljongen vid Solsidans brygga inbyggdes sommaren 1938.

Parksidan

Utbyggnaden av Parksidans tomtområde skedde i en mycket lugnare takt än Solsidan.  Mycket berodde detta på att tomter under en lång period inte fick försäljas inom området.
Föreningens första medlem vid Parksidan var Ossian Lysén och året var 1932.  I slutet på 1930-talet och början på 1940-talet tillkom bl a Frey Hedlund (1937), Hellström, Magnus Pettersson, V. E. Johansson och Sven Gunnar Wold, samtliga med tomter utmed Parkslingan.

I slutet på 1940-talet hade tomtförsäljningen tagit fart på nytt.  Men då vägkommittén 1949 i sin slutrapport redovisade bebyggelsens omfattning på Gällsta ö framgick, att av Parksidans sammanlagt 186 tomter var endast 17 försålda.  För Solsidans del var förhållandet 127 tomter, varav 111 var sålda.

Rulla udde hade fram till 1948 arrenderats av Sundbybergs Båtklubb, som längst ute på udden hade en dansbana.  Någon gång hände det att öns ungdomar sökte sig över dit för en svängom men då det inte alltid var så nyktert vid dansbanan föredrogs bryggdansen vid Solsidan.

Avstyckningen av tomterna på udden var klar 1950 och de första bebyggarna var Emke, Schill, Thure Johnsson, Gösta Hellström och Palm.

Mycket har under årens lopp klagats på vägarnas underhåll inom Parksidans område.  Försök har flera gånger gjorts att få till stånd överenskommelse med Ekebyhov om områdets vägunderhåll men något resultat har inte kunnat uppnås.  Inte heller har ångbåtsbryggans under lång tid bristfälliga tillstånd kunnat regleras.  Men man måste då ha klart för sig, att markägarens, arrendatorns och tomtägarnas intressen var mycket olika och inte så ofta gick att samordna.  Föreningen har dock inom ramen för sina resurser sökt underhålla vägarna sommar- och vintertid.

En hedersledamot utses

Hjalmar Hansen avsade sig 1939 kassörsuppdraget, som han beklätt sedan föreningen bildades.  När han några år senare sålde sin tomt utsågs han för sina värdefulla insatser för föreningen till dess första hedersledamot.

Årsavgiften höjdes 1942 till 10 kr och det året balanserade tillgångar och skulder på 1.010 kr.  Medlemsantalet hade stigit till 111 personer.

En stadgekommitté tillsattes och resultatet av kommitténs arbete godkände 1944.  För första gången i föreningens 14-åriga tillvaro tillerkändes styrelsen ett årsarvode på 150 kr, att fördelas mellan ledamöterna.

Elektrifiering

Första gången frågan om framdragning av elektrisk energi till ön kom på tal var vid årsmötet 1936.  Frågan diskuterades också 1937 men därefter synes en avmattning i intresset för elfrågan ha inträtt.  Det togs dock upp på nytt 1941, då svårigheterna under krigstiden att erhålla fotogen blev en pådrivande faktor.  På ett extramöte det året den 25 maj beslöts enhälligt att Gällsta ö skulle anslutas till elnätet.

Genomförandet av detta beslut stötte dock på stora svårigheter på grund av krigstidens brist på elmateriel och ingenting hände.  Frågan behandlade på nytt åren 1945 och 1946 och sistnämnda år påbörjades äntligen elektrifieringsarbetena och strömmen kunde påkopplas under hösten.

Elledningar framdrogs samtidigt till Parksidan.

Tjuvar på ön

För Gällsta ö fastighetsägare innebar krigsåren ökad oro för inbrott i de under vinterhalvåret obebodda husen.  Påhälsningar förekom också av individer med skumma avsikter och därför träffades 1942 avtal om bevakning av vårt område.

Det har tyvärr också inträffat inbrott i fastigheterna senare vid flera tillfällen men i stort sett kan man nog säga att vi varit ganska förskonade från tjuvar.  Peppar, peppar.

Den stora vägfrågan

Under 1932 förhörde sig Ihre om inte föreningen var villig att övertaga öns vägar, bryggor och allmänningar m m. Styrelsen erinrade om det bristfälliga skick, som vägarna befann sig i och hävdade, att först måste vägarna färdigställas och iståndsättas, innan förslaget överhuvudtaget kunde diskuteras.  Ihre lovade då, att vägarna skulle upprustas under den kommande hösten och vintern.

År 1936 anhöll föreningen, att huvudvägarna till Solsidans och Parksidans bryggor skulle intagas under allmänt vägunderhåll, vilket emellertid omedelbart avslogs av vägstyrelsen.
Diskussioner Med Ihre pågick från och till under alla år men under 1944 blev frågan om övertagandet av öns vägar och allmänningar aktuellare än tidigare.  En vägkommitté bestående av Erik Thörnberg, Sven Svensson och Oskar Friberg (senare ersatt av Valle Hildén) hävdade på ett förtjänstfullt sätt föreningens intressen och kunde efter segslitna förhandlingar slutligen redovisa ett preliminärt förslag till överenskommelse med advokat Ihre daterat den 13 augusti 1948.

I förvärvet av Solsidans vägar och allmänningar ingick också enligt gåvobrev några tomter, varför föreningen inregistrerade sig som ekonomisk förening.

På årsmötet kunde vägkommittén meddela, att avstyckningen verkställts av de tomter, som föreningen erhållit av Ihre och vid sommarmötet bekräftades, att äganderätten till vägmärken och de allmänna platserna vid Solsidan förvärvats enligt särskilt gåvobrev.  Det var ett omfattande och svårt förhandlingsuppdrag, som därmed avslutats på ett lyckligt sätt.  Lagfartshandlingarna förelåg i mars 1950.

Vägkommittén presenterade också ett namnförslag på Solsidans vägar, vilket antogs och därmed var kommitténs uppdrag fullgjort.  För Parksidan tillsattes en vägnamnskommitté först 1960 och kommitténs förslag godkändes 1961.

Mera vägprojekt

När man vant sig efter en tid att åka buss till Jungfrusund började önskemål snart framkomma att bussarnas sluthållplats borde förläggas till vägskälet nedanför Karlssons backe eller varför inte vid uppfarten till Parksidan eller Fribergs plan.  Av olika skäl måste dock sistnämnda båda förslag skrinläggas.  Men det blev ändå inget enkelt problem att realisera projektet, då vägen från Jungfrusund inte var framkomlig för bussar.

Styrelsen grep sig an med att förhandla med myndigheter, markägare och bussbolag om hur de nya idéerna skulle realiseras.  På det arbetstekniska planet kunde snabbt konstateras, att föreningen saknade de maskinella resurser, som krävdes för ett så omfattande arbete.  Men den initiativrikedom och ambition, som kännetecknat våra styrelseledamöter under alla år svek inte heller denna gång.

Förfrågan gjordes hos ingenjörstrupperna om inte detta vägarbete skulle kunna passa som övningsuppgift och första veckan i juni 1952 ställde tio soldater upp med väghyvlar, vältar och traktorer.

Ojämnheterna i vägbanorna mellan Jungfrusund och affären på Gällsta ö schaktades då bort, vägprofilen justerades varjämte breddningar och nivelleringar utfördes, bl a i Karlssons backe.  Resultatet av de militära insatserna blev mycket gott.

Föreningens synpunkter hävdades under arbetets gång på ett förtjänstfullt sätt av Gustav Winnerstedt, som avstod en del av sin semester för denna uppgift. Även Ernst Thalén och fru Valfrid Andersson skall ihågkommas för sina insatser.  Den senare påtog sig det ansvarsfulla värvet att sköta om militärens förplägnad.

När det fanns väghyvlar på ön passade styrelsen på att fä idrottsplatsen avhyvlad.

En vändplan måste också anordnas och med insatser av föreningens arbetsvilliga medlemmar lades stockar och ris ut som rustbädd i den sanka marken. Åkare Ljungfeldt i Träkvista vidtalades att leverera erforderlig fyllning och grus och innan hans uppdrag var slutfört hade 1.000 m 3 grus och sten till en kostnad av 7.500 kr påförts vändplanen.

På höstkanten 1952 godkändes vägen av vägstyrelsen och bidrag utbetalades för såväl iståndsättningen som för underhåll.  Redan tidigare under året hade vägstyrelsen också beviljat bidrag till vissa huvudvägar med 1.070 kr för barmarksunderhåll och 170 kr för vinterunderhåll.

Länsstyrelsen meddelade 1955, att vägförvaltningen övertagit vägen mellan Jungfrusund och vägplatsen och klassat vägsträckan som allmän väg.

Permanentbehandling av vägsträckan Karlssons backe-affären aktualiserades 1963 men beslut om denna åtgärd förelåg först på årsmötet 1965.

Arbetssöndagarna

Ganska snart efter föreningens bildande hade tomtägarna ställt upp med frivilliga arbetsinsatser för speciella arbetsuppgifter.  Så småningom organiserades en arbetssöndag per år, som senare utökades till två.

På sammanträde 1951 kritiserades styrelsen för att de frivilliga insatserna inte utnyttjades effektivt men redan vid följande arbetstillfälle hade skärpning skett på den punkten.  Anslutningen av medlemmar till arbetssöndagarna var dock länge otillfredsställande och för att stimulera livligare uppslutning anordnades sillfrukostar vid Solsidans brygga efter förrättat dagsverke.  Då som så många gånger tidigare och också senare ställde öns kvinnor upp effektivt och helhjärtat.  Föreningen är dem stort tack skyldig.

Sillfrukostarnas popularitet i all ära men det som satte fart på soffliggarna blev beslutet 1965, att en avgift på 25 kr skulle betalas av de tomtägare, som uteblev utan giltig orsak.  Men då kom det arbetsvilliga i aldrig tidigare skådad omfattning.

Lanthandeln

Omkring 1923-1924 byggde Johansson det hus vid Solsidevägen i vilket öns lanthandel etablerades.  Och Johansson det var "Feta Johan" om vilken redan berättats.  Hans hustru Frida hade tidigare haft en liten anspråkslös affärsrörelse vid Jungfrusund men flyttade över denna till det växande samhället på Gällsta ö.

Det var en typisk lanthandel, som Frida drev med förutom matvaror och specerier även en del av den utrustning, som behövdes i ett nybyggarsamhälle.  Matvarusortimentet var däremot mycket begränsat och bestod huvudsakligen av korv, öl, potatis och härsket fläsk. Öl var naturligtvis en mycket gångbar vara och det berättas, att vid ett tillfälle skulle en tomtägare ha en fest och upphandlade Fridas lilla lager av varan.  När nya kunder senare kom och önskade köpa öl av Frida hänvisade hon helt enkelt kunderna till den tomtägare, som köpt upp hennes hela lager av ölflaskor.

Frida var glad och affärsmässig men kundernas krav fick inte vara för höga.  Då Frida Johansson upphörde med sin rörelse efterträddes hon av Stedt och då blev det genast lite bättre sortiment.  Stedt drev också en minkfarm ute på udden vid Vassviken och köpte även hem kalksten från Öland som han sålde till tomtägarna.

När Stedt efter några år inte blev rik på sin sommaraffär efterträddes han av fröken Forsberg under en kortare tid.  Men under hennes tid gick affärsrörelsen ytterligare tillbaka.

År 1946 utarrenderades affären till handelsman Larsson i Skärvik.  Han tillsatte en föreståndare som hette Olsson och nu blev det upprustning av lokalerna och utökning av varusortimentet.  När sedan sonen Arne Larsson tillträdde rörelsen marscherade kylskåp och kyldiskar in i affärslokalen, standarden förbättrades ytterligare och husmödrarna blev glada.

Bryggorna

Om de många bekymren med öns vägar successivt fick sin lösning började i stället underhållsproblemen med öns båda ångbåtsbryggor bli allt mer påträngande.  Medel anslogs ständigt till nödtorftiga skyddsåtgärder men tidens tand gnagde allt glupskare på bryggornas trävirke.

År 1949 hade riskerna för olycksfall vid Solsidans brygga blivit så överhängande att träbron ut till båtarnas angöringsplats måste borttagas.  Man hade länge varit osäker på hur tillfarten dit skulle ordnas men nu bestämde man sig för att ersätta träbron med en sten- och grusbank. Åter blev det åkare Ljungfeldt, som fick rycka in och leverera erforderligt materiel f 1.000 kr.

Men därmed var inte bekymren med bryggan ur världen, ty trävirket omkring stenkistan ruttnade mer och mer för varje år, medan man pratade och pratade om vad som skulle åtgärdas.

År 1956 hade Albert Nordin utvecklat tillstånd från Ekebyhov att få avverka vindfällena på Estbröte för att använda virket vid reparation av bryggan. Stockarna flottades över sundet till Gällsta ö. Men de kom aldrig till användning, då bryggan ej hann repareras innan båttrafiken till ön upphörde med utgången av år 1957.

De pengar man anslagit till byggandet av en badbrygga vid Solsidan överfördes till vägfonden, då man ansåg att ångbåtsbryggan kunde användas av de badande, då båttrafiken upphört.

Trävirket på Solsidans brygga blev inte bättre med åren och 1964 ställdes sommarmötet inför ett avgörande beslut.  Antingen skulle bryggan bibehållas och iståndsättas eller också skulle den borttagas.  Den skulle bibehållas beslöts enhälligt och årsmötet 1966 anslog 5.000 kr till en upprustning enligt ett förenklat förslag.  Det blev N.E. Johansson, som på entreprenad utförde det omfattande betonggjutningsarbetet, sedan några tomtägare frivilligt ägnat en vintersöndag åt att riva bort resterna av bryggans trävirke.

I slutet på 1940-talet rapporterades också, att spången vid Jungfrusund var mycket riskabel att begagna och måste avstängas eller iståndsättas.  Våren 1949 hade denna bro tjänat ut och revs.

Parksidans brygga var 1951 i ett sådant skick, att tomtägarna på den delen av ön önskade ta bort de gångbräder, som tidigare ditlagts av föreningen för att av dessa bygga en badbrygga.  Men det gick inte alls, ty då förklarade Ihre, att virket i första hand borde användes till en enklare båtbrygga och om så skedde skulle den gamla bryggans pålverk borttagas genom föreningens försorg.  Föreningen tackade naturligtvis nej till förslaget.

Det mödosamma slitet

För att föreningens medlemmar skall få en viss uppfattning om de olika typer av ärenden som har handlagts under de första fyrtio åren kan följande provkarta ge litet upplysning.

De ständigt återkommande vägfrågorna och de lika efterhängsna spörsmålen om trafiktäthet på bussar och båtar har redan omvittnats.  Men därutöver har frågor handlagts rörande ordnandet av badplatserna med sand och fiskevattensarrende 1963 och utplantering av fiskyngel, sanitära olägenheter från Jungfruholmarna, olovlig trädfällning, fartbegränsningar på öns vägar, parkeringsproblem, skadegörelsen, anskaffning av telefonkiosk 1946, sopbränningen vid Barrudden, väntkiosk vid bussarnas vändplats, protestskrivelse mot planerat flygfält vid Skå-Edeby, förhandlingar om lantbrevbärarlinje 1958, trafikskyltar, löslöpande grävlingar, kattor och råttor samt kringflaxande kråkor och kajor.

De ökade önskemålen på förbättringar av olika slag och penningvärdeförsämringen framtvingade ökade avgifter.  Sålunda måste årsavgiften höjas till 15 kr 1947 och till 25 kr plus en extra pålaga på 10 kr 1953.  Detta extra belopp permanentades redan det påföljande året.  Trettiofemkronorsavgiften kunde bibehållas i elva år till 1964, då det var dags för en höjning med 5 kr till 40 kr.

Muntrationer

Redan från början samlades tomtägarna efter årsmötesförhandlingarna till gemensamma supéer, varvid trivsel och glädje alltid utvecklades.  Till att börja med förlades dessa samkväm till olika restauranger i staden men då prisutvecklingen för värdshusets tjänster sprang i höjden fick man så småningom nöja sig med enklare förtäring som kaffe och smörgåsar.

Inte ens krigstidens kupongbekymmer kunde dock stoppa de glada och trevliga supéerna, då folket samlades till debatt och festlig samvaro.

Ända sedan föreningens tillkomst har debattlusten blommat på sammanträdena och man förstår den protokollförare, som vid ett tillfälle noterade att man avslutat mötet efter fyra timmars förhandlingar och, tillägger han, man fortsatte med att en god supé avåts under sång och glam till lång fram på småtimmarna.

Då föreningen fyllt jämna år har arrangemangen varit än mer festliga.  De inleddes med 10-årsfesten den 27 augusti 1938, då festbordet hade dukats upp ombord på S/S Ena III.  I verksamhetsberättelsen för 1938 redovisar styrelsen händelsen på följande sätt: "enligt allas samfällda uttalande var festen mer än lyckad", vad som nu kan menas med detta.

Den 28 augusti 1943 firades 15-årsfest på Drottningsholms värdshus och 25 årsfesten avhölls den 22 augusti 1953 i Hembygdsgården på Ekerö.  Föreningens trettioårsjubileum förlades till restaurang Metropol den 13 mars 1958 i samband med årsmötet.

Rastaholm blev samlingsplats då de 35 åren skulle celebreras men då hade festdeltagarna först besökt Ekebyhovs gamla, fina herresäte.  Det var den 17 augusti 1963 som Gällsta ö-folket i stor mängd bänkade sig i marinans klubbhus kring de dukade borden.

Slutligen kommer inom ramen för denna skildring också 40-årsfesten, som den 24 augusti 1968 hade förlagts till Fittja Wärdshus.

Slutord

Denna skildring är ett försök att för kommande generationer redovisa de ansträngningar, som den första uppsättningen tomtägare på Gällsta ö presterat, då de av jungfruelig mark försökte skapa ett trivsamt sommarsamhälle.  De mötte motstånd av en motspänstig natur och fastnade ibland i de administrativa snarorna.  Men de kämpade vidare.  Att inte den forna markägarens och tomtägarföreningens åsikter alltid gick att sammanjämka förenklade inte heller problematiken.

Om ansträngningarna varit förgäves får framtiden utvisa men att vi som för närvarande har förmånen att få bo här på Gällsta ö upplever platsen som en idyll bland grannskapets tätbebyggda sovstäder torde väl alla kunna vara ense om. Ännu kan vi höra fåglarna sjunga och förhoppningsvis också plocka vilda bär, som inte är förgiftade.